*(K-i-K)






Konstnär-i-Kommun
 
2012 frågade jag Timrå Kommun och Delta Hamnfastigheter (f.d. Gullfiber) i Söråker om de ville bjuda in mig för ett vistelseprogram (artist-in-residence). Jag valde Delta Hamnfastigheter för att jag känner de som arbetar där efter ett tidigare konstprojekt jag utfört om deras konstsamling (Gullfibers Konstsamling). Inledningsvis var det också den lokal där projektet skulle ha sin bas i. Timrå Kommun frågade jag för att rama in mig som lokal konstnär och för att få kunskap om kommunala strukturer.

Min utgångspunkt är arbetarrörelsens kulturproduktion och vad den har betytt för en mindre industriort i förändring – historiskt och idag. Jag vill undersöka begreppet Platsidentifikation ur ett konstnärligt perspektiv reflekterat mot den instutionella samtidskonsten. 

Projektet kan förklaras i tre huvudsakliga arbetsmetoder och försök att:
– omforma begreppet artist-in-residence: en vistelse, vilket ansvar har konstnärer och för vem har vistelsen betydelse. I detta fall vände jag på begreppet och skapade ett vistelseprogram för åskådare genom att bjuda upp och bjuda in andra aktörer. 

– upprepa och repetera en arbetsmetod från andra professioner: en fältstudie, i spåren på en etnolog. 2005 utförde Paul Agnidakis en fältstudie i Timrå som lämnade många spår efter sig, jag fångade upp spåren och inventerade skvaller från etnologens vistelse. Paul Agnidakis blev klar med din avhandling om Timrå och Surahammar 2013  “Rätten till platsen : tillhörighet och samhörighet i två lokala industrisamhällen”  

– utföra och genomföra ett offentligt verk i Timrå: en utställning, #östranvivstavarvbadhuset. 
Utställningen ägde rum i tillfälliga baracker på torget i Vivsta och var på så vis mycket lättillgängliga för Timråbor. Utställning och program förde dialog och ställde frågor om platsen Timrå. Projektet ville synliggöra en plats och dess unika innehåll som genomgår en förändring. Hur förändras Timrå och de jargonger, attityder, identiteter och värderingar som genomsyrar orten?

Artist-in-residence (Konstnär-i-Kommun)
Artist-in-Residence är en form av stipendieprogram där en konstinstitution bjuder in en konstnär till ett tematiskt öppet program under en period. Med mitt projekt (K-i-K) vill jag omformulera begreppet Artist-in-Residence till en lokal arbetsplats (för konstnären). Från den vill jag (konstnären) ta ansvar för vistelsen gentemot det samhälle den sker i. Med projektet vill jag definiera vad konstnärens arbetsplats kan innebära för kommunen och för invånarna. Och vad det innebär för den som sitter på stolen det står ”konstnär” på. Det här är extra viktigt i ett samhälle där samtidskonsten knappt är representerad, varken som institution eller genom personer.

Under den här rubriken har jag också bjudit in åskådaren till ett parallellt program. Ett åskådarvistelseprogram. Som exempel kan nämnas konstnären Edward C Thomson som besökt Timrå inbjuden av mig. Det har resulterat i att han gör ett arbete om Norrplant och Bogrundet plantskola i Timrå.

Fältstudie – i spåren på en etnolog
Paul Agnidakis, etnolog och forskare vid Uppsala universitet, har genomfört en sju månaders fältstudie i Timrå för sin avhandling Rätten till platsen, tillhörighet i två lokala industrisamhällen under omvandling. Utgiven 2013.

Jag repeterar och upprepar hans fältstudie som metod, inventerar och samlar in skvaller om Paul från hans fältstudie i Timrå. Medan jag letar upp och besöker de personer som jag tror att Paul mött och intervjuat skriver han på en bekännelse till Timrå om sin sju månaders vistelse i Timrå, 2003. I maj 2014 bjöd jag upp Paul för att gemensamt återbesöka en del ut av de platser han varit på, jag kan på så sätt se på berättelserna och platserna samtidigt. En delrapport av vårt samarbete kommer att presenteras våren 2015.

– Kommunen misstog etnologen för uteliggare och slängde ut honom från lånelägenheten tidigt på morgonen i bara kalsongerna. Han satt alltid i helkostym på torget också mitt i stekheta värmen och pratade med stammisarna på torget. /Doris 57 år.

En utställning #östrandvivstavarvbadhuset
I två baracker på torget i Vivsta, (Timrå centrum) genomförs en utställning tillsamman med Stina Högkvist, Johanna Uddén och Stig Sjölund. I projektet är ett av mina syften att genomföra ett offentligt verk, i det här fallet en utställning med konst på en offentlig plats, lättillgänglig för Timråbon.

Barackerna placeras ut en månad innan öppningen för att dela plats med valstugor på torget. De båda tillfälligheterna, valår och den ti- diga utplaceringen, har gett möjlighet till många samtal om vad kultur i Timrå är i allmänhet men även personligen. Projektet är öppet för delaktighet och dialog. T.ex. fylls programmet på under utställningsperioden med det som någon vill genomföra. Utställningens innehåll förhåller sig däremot fritt från projektets syfte. Om möjlighet finns önskar jag att alla de som velat visa mig sina målningar och skrivna dikter skulle få möjlighet att ställa ut i barackerna efter vår utställningsperiod.

Att många vill prata om och visa mig vad kultur är i Timrå redan innan utställningen öppnar, kan bero på Timråbornas kollektiva minne av Y:et som kom upp 1995 och Midlanda konsthall som invigdes 1997. Konsten blev en politisk bricka och fällde socialdemokraternas majoritet i kommunalvalet 1998. När socialdemokraterna åter tog makten i kommunen 2002 uttalade kommunalrådet Ewa Lindstrand sig offentligt om att hockey var den kultur Timrå behövde “Finkultur kan Timråbon åka till Sundsvall för att se”.


Det går inte att se bort från det kollektiva minnet av en kultur som nästan gjort Timrå lika känt i landet som Timrå IK gjort. (Timråkratin, Y:et av Bengt Lindström och Midlanda Konsthall). En man på torget sa till mig, ”Visst är det otroligt att det som gjort Timrå känt vill kom- munalrådet sälja till en firma i Östersund” (det finns ett förslag på att sälja Y:et). Idag kan Y:et ha ett värde som Timråbon är beredd att försvara. Genom att genomföra utställningen vill jag också studera metoder för att mäta behovet av att mäta nyttan av kultur (konst) i ett industrisamhälle som Timrå. Kanske är den värd att försvaras.

Ett konstprojekt av Nina Svensson.
Genomfört med stöd av Konstnärsnämnden.
 


#östrandvivstavarv Baracker ihop med valstugor.
 
-i spåren på en etnolog. Paul Agnidakis i Timrå

 
Edward C. Thomson i Timrå 



Konst för alla i en barack mitt på torget i Timrås
Recension av Susanne Holmlund Sundsvalls Tidning 03.10.2014
Utställningen finns i en barack på torget. Utanför den sitter Timråbor och målar sina egna Y:n.
Att Timrå har det si och så med sitt förhållande till konst är inget att hymla med, tycker konstnären Nina Svensson. I en kommun där hockeyn är den kultur man satsar på och som har blivit riksbekant för ett konstverk som man inte vill ha (Bengt Lindströms Y:et) är det intressant att fråga vad som är konst och vad den kan betyda. Utställningen avslutas den 12 oktober med ett föredrag av etnologen Paul Agnidakis.
Hon fick stöd till ett "Artist-in-residence"-projekt (Konstnär-i-kommun) och en del är att ge en traditionell utställning. I gott Konst-för-alla-tänk finns den i en barack; In Between samarbetar med fika och hon finns där för att samtala. Och människor kommer.
Här har Stina Högkvist ställt ut sin fars verk, han som omedvetet skapade konst genom att ur en nedblåst gren såga ut så många Y:n som möjligt och låta grannarna måla dem. Stig Sjölund står bakom det snurrande planetsystemet i taket: Han har ställt Timrås horoskop och funnit att här finns god potential för turism och nöje.
Johanna Uddén är dotter till Permobilgrundaren Per Uddén, som också skapade en dambinda - därav högen med bindor. Att Timrå blöder är en annan koppling. Nina Svensson själv har fått en skogsägare att donera värdet av tre hektar skog till en Konsthall för Alla i Timrå, inrymd i ett specialbyggt Attefallshus. Folkligt så det förslår.
Nina Svensson kunde ha gjort det enkelt för sig och visat några snygga landskapsakvareller som väg in i konsten för de icke redan frälsta. I stället är hon modig och går direkt på modern konst, där konstnärerna har en relation till platsen men där associationerna inte är uppenbara.
Därmed går utställningen, via den krok som lokalintresset utgör, rakt på det som är problemet i mötet mellan folk och konst - betraktarens dåliga självförtroende, "jag-förstår-inte"-attityden. Kanske kan utställningen få i alla fall några att upptäcka att a) det är tankeinnehållet och inte utseendet som är konsten, b) man behöver inte förstå därför att c) det handlar om kopplingar, där de egna kan vara väl så givande och viktiga som konstnärens.